lose yourself.

Look, if you had one shot, one opportunity
To seize everything you ever wanted - One moment
Would you capture it or just let it slip?


Zappade runt o hamnade på ZTV som sände en film som på något vis kommit till mitt minne igen o igen den senaste tiden. Jag har länge tänkt rota fram den ur VHS-lådan o sätta igång den igen. 6 år senare.
8 Mile. Eminems debut-film. Den är inte bara en vanlig film - på nåt sätt är det en av de bästa filmerna som gjorts. För mig. Den är fylld av minnen och musiken lockar fram tider i mitt liv då jag log varenda dag, hela tiden. Då jag kunde ärligt säga att jag aldrig mått dåligt, att jag aldrig varit uppriktigt ledsen. Eminems musik är den enda rap-musik som inte skär sönder mina öron. Och den är som sagt fylld av minnen.
På något vis lyckades jag hamna precis innan slutscenen då Jimmy (Eminem) står på scen och ska battle sitt final battle mot Clarence. Han knäcker honom totalt, men framför allt öppnar han sig inför alla i lokalen. Och inget är nog mer respektfullt än just det. Just denna scenen var vår favorit, alltid den vi längtade mest till. Minns du?

Minns du hur vi kunde varenda replik och skrattade långt innan ens scenen var? Minns du att vi använda replikerna när vi pratade med varann? Minns du hur vi skrek varenda sångtext? Minns du verkligen det? Gör du det?




8 Mile är inte samma sak längre. Men ändå är den precis exakt den samma, texterna går rakt in i hjärtat. Men minnena gör ont nu. Vi pratar inte ens med varann nu. Vi skrattar inte med varann nu. Vi skriker inte ens. Är det det du vill minnas? Är det det jag vill minnas?

Varenda minut av slutscenen var en stor smärta.
fan.