Klockan är 8.50 PM (mm, jag håller fast vid min amerikanska klocka ...)och jag är helt slut i kroppen efter en lång dag på jobbet o en lång natt med flera vakna timmar o ett förbaskat vridande och vändande i sängen som inte verkade skön på något vis. T o m Bellas luftmadrass verkade mer lockande just då! Men tillslut ringer klockan - vaknar sur o tvär då tanken slår mig att jag ska CYKLA till jobbet kl 6 på morgonen genom en härlig o uppfriskande regnig tur genom skog o mark. Kolsvart! Och jag är inte känd för att gilla mörkret. Right, Elina?! ;P Förbannade mor min hela vägen dit.
Var helt slut när jag kom dit, min hals värkte o febern dök sig på igen! Usch. Hade ingen bra dag och var så trött hela dagen. Ville bara att det skulle ta slut så jag fick komma hem! Och minsann det gjorde jag - efter ytterligare en cykeltur. La mig i soffan o ringde Des, ringde Elina och ringde Brianne på skypen. Så härligt att få prata med dem! <3 Saknar mina älskade amerikaniserade vänner o små flickor.
Annars flyter det nog rätt bra nu :) Känns skönt att blivit av med en del tyngder från axlarna. Märks att det är då som först man får nya chanser och kan ta nya tag. Så dte är det jagställer in mig på - kanske, kanske kan denna hösten bli en ljus en istället för så mörk som den först verkade bli? Kanske.
Väntar nu på besök från Anita - de där snabbvisiterna gör vardagen lite mer glimmande! :) Och ett sånt besök har jag även fått av Carro idag. Och Herrman! En surdegskaka som man ska dela med vänner. Söt idé! :) Tack gumman.
Nu är det Grannfejden. Usch va jag tittar på tv - fy skäms! :P
Peace på den <3
måndag, oktober 19
torsdag, oktober 15
så länge jag går, går jag i änglarnas spår.
Sitter o pratar med Elina och indirekt med Des. De tycker inte de känner igen mig längre. Och dte är nog sant. Jag stannade kvar i NY o hem kom en vilsen tjej med lite mer osäkerhet än annars. Det är så typiskt att man ska påverkas så mycket psykiskt när något händer som man inte vill. Men nu är det dags att ta nya tag och hitta till "bon air-girl" igen, tjejen i New York. Hon är just nu lite vilsen! Men hon är snart på banan igen.
Nu till nästa ämne som jag funderat en hel del på idag. Vi hade två pensions-informatörer på jobbet idag. Och det satte ju lite griller i huvudet på mig. Nu har de ändrat hela systemet. Igen. Och det innebär att samtliga arbetare som är medlemmar i Facket måste fylla i en blankett och kryssa i Ja o Nej på Familjeskydd och andra konstiga ord som man inte förstår mycket av som vanlig svensk. Så började de prata mycket om hur mycket pengar, när och varför man får dem. Och jag som 20 åring visstidsanställd undrade såklart vad som gäller för mig.
Jag är inte medlem i facket till att börja med, men ska nog göra det. Ska ta reda på mer information om det. Hur som helst så frågade jag vad som gällde mig - och kom fram till att jag som 20 årig arbetare INTE får någon tjänstepension eller premiepension förrän jag är 25 år. Alltså måste jag arbeta 5 år till utan att få lägga undan till min egen pension. Denna åldern var tidgare 21 år och det hade varit acceptabelt, men 25 år är inte ok. Den enda pension som kommer att sättas unda för mig är den som min arbetsgivare är skyldig att betala, och den pension som kommer hem i det oragne kuvertet. Jag ifrågasatte detta och undrade hur det påverkar min slutgiltiga pensions-summa att jag inte får min premiepension förrän jag är 25 år och får då svaret: "Du kommer att arbeta ifatt det tills du går i pension."
Men min fråga är då hur det är möjligt? Åldern då man går i pension är fortfarande 65 år och då kommer jag alltså arbeta 40 år och få pension i 40 år, medan ex pappa arbetat i 45 år då och fått lägga undan pensionspengar i 45 år. 5 år är inte en enormt lång tid - men i dessa sammanhang är det i stort sett en evighet och väldigt mycket pengar.
Jag pratade om detta med farfar o farmor idag och de höll med mig, och hade samma frågetecken som jag. Farfar berättade att när de började arbeta sparades pension från första till sista dag. Det var helt enkelt väldigt enkelt förr i världen. Man kan ju undra vad det är som egentligen är så fruktansvärt mycket annorlunda i modern tid? Det måste finnas kryphål och små skatt-kammare där staten hittat pengar som ingen märker. Så nu ihittar de på förvirrande och avancerade system som ingen normal människa orkar sätta sig in i och förlorar därmed pengar.
En av de som var där idag dock, berättade att genom att kontakta dem så kunde de hjälpa en att finna de pengar man förlorat under all den tid man arbetat. Han förklarade ex om en kille som hade "hittat" 700 000 svenska riksdaler som staten var skyldig honom. Så det är väl bara att börja leta såfort jag är gammal nog att spara för min pension ... Kul.
Annars har jag varit ute o gått en ritkigt skön långrunda. Stegen kändes mycket, mycket lättare idag och det känns otroligt bra. Rätt väg liksom .. :) Nu ska jag skaffa lite mod med, enligt Des o Elina. Sjukt söta är mina pepp-talkande älsklingar ! <3
I helgen väntar en massa umgänge med min älskade o mycket saknade Bella <3 Ska bli så otroligt roligt o mysigt. Kanon! Direkt efter jobbet går tåget o kommer hem på söndag igen. Härligt avbrott!!
peace på den.
Nu till nästa ämne som jag funderat en hel del på idag. Vi hade två pensions-informatörer på jobbet idag. Och det satte ju lite griller i huvudet på mig. Nu har de ändrat hela systemet. Igen. Och det innebär att samtliga arbetare som är medlemmar i Facket måste fylla i en blankett och kryssa i Ja o Nej på Familjeskydd och andra konstiga ord som man inte förstår mycket av som vanlig svensk. Så började de prata mycket om hur mycket pengar, när och varför man får dem. Och jag som 20 åring visstidsanställd undrade såklart vad som gäller för mig.
Jag är inte medlem i facket till att börja med, men ska nog göra det. Ska ta reda på mer information om det. Hur som helst så frågade jag vad som gällde mig - och kom fram till att jag som 20 årig arbetare INTE får någon tjänstepension eller premiepension förrän jag är 25 år. Alltså måste jag arbeta 5 år till utan att få lägga undan till min egen pension. Denna åldern var tidgare 21 år och det hade varit acceptabelt, men 25 år är inte ok. Den enda pension som kommer att sättas unda för mig är den som min arbetsgivare är skyldig att betala, och den pension som kommer hem i det oragne kuvertet. Jag ifrågasatte detta och undrade hur det påverkar min slutgiltiga pensions-summa att jag inte får min premiepension förrän jag är 25 år och får då svaret: "Du kommer att arbeta ifatt det tills du går i pension."
Men min fråga är då hur det är möjligt? Åldern då man går i pension är fortfarande 65 år och då kommer jag alltså arbeta 40 år och få pension i 40 år, medan ex pappa arbetat i 45 år då och fått lägga undan pensionspengar i 45 år. 5 år är inte en enormt lång tid - men i dessa sammanhang är det i stort sett en evighet och väldigt mycket pengar.
Jag pratade om detta med farfar o farmor idag och de höll med mig, och hade samma frågetecken som jag. Farfar berättade att när de började arbeta sparades pension från första till sista dag. Det var helt enkelt väldigt enkelt förr i världen. Man kan ju undra vad det är som egentligen är så fruktansvärt mycket annorlunda i modern tid? Det måste finnas kryphål och små skatt-kammare där staten hittat pengar som ingen märker. Så nu ihittar de på förvirrande och avancerade system som ingen normal människa orkar sätta sig in i och förlorar därmed pengar.
En av de som var där idag dock, berättade att genom att kontakta dem så kunde de hjälpa en att finna de pengar man förlorat under all den tid man arbetat. Han förklarade ex om en kille som hade "hittat" 700 000 svenska riksdaler som staten var skyldig honom. Så det är väl bara att börja leta såfort jag är gammal nog att spara för min pension ... Kul.
Annars har jag varit ute o gått en ritkigt skön långrunda. Stegen kändes mycket, mycket lättare idag och det känns otroligt bra. Rätt väg liksom .. :) Nu ska jag skaffa lite mod med, enligt Des o Elina. Sjukt söta är mina pepp-talkande älsklingar ! <3
I helgen väntar en massa umgänge med min älskade o mycket saknade Bella <3 Ska bli så otroligt roligt o mysigt. Kanon! Direkt efter jobbet går tåget o kommer hem på söndag igen. Härligt avbrott!!
peace på den.
tisdag, oktober 13
mys.
sitter framför brasan nu o har på mig en alldeles fin o grön sjal o ett sånt där mysigt flätat armband som man alltid köper i alla stånden på semesterorter utomlands. alldeles nya - för mig, men har funnits i sverige i ett helt år. ett år då jag befunnit mig i usa, medan mina presenter befann sig i emmas garderob. men nu, när emma o elin kom för en myskväll med te framför brasan o massa snack så fick jag min avskedspresent! så söta är dem.
pratade mycket om dansen - och jag fick lite inspiration att ta mig dit ner o hjälpa cajsa lite med dans-organisationen i nässjö. vore fantastiskt roligt! så det får nog bli nästa projekt. eller iaf starta med o prata med C.
imorgon väntar hemma-party hos anna borg. ska bli så kul att träffa henne igen! och till helgen väntar en resa till halmstad - åh! underbart ju. ska träffa bella o sandra o emil! :) weho. ska bo hos bella-älskling <3 ser verkligen fram emot det. denna veckan går fort! ;)
t o m att vakna o gå upp är ok nu för tiden - det finns EN positiv grej med att ha sina bästa på andra sidan jorden! man kan prata med dem på msn innan man går till jobbet o få dagens uppdatering. det gör mig så glad innan jag ska till jobbet! :) underbart. så nu så går det mesta fort.
sen om allt annat är åt skogen är en annan visa - men jag har inte samma livssyn som för ett år sen längre, så jag klarar mig .. alltid! :) :)
älskar min familj o mina vänner.
des o elina <3
pratade mycket om dansen - och jag fick lite inspiration att ta mig dit ner o hjälpa cajsa lite med dans-organisationen i nässjö. vore fantastiskt roligt! så det får nog bli nästa projekt. eller iaf starta med o prata med C.
imorgon väntar hemma-party hos anna borg. ska bli så kul att träffa henne igen! och till helgen väntar en resa till halmstad - åh! underbart ju. ska träffa bella o sandra o emil! :) weho. ska bo hos bella-älskling <3 ser verkligen fram emot det. denna veckan går fort! ;)
t o m att vakna o gå upp är ok nu för tiden - det finns EN positiv grej med att ha sina bästa på andra sidan jorden! man kan prata med dem på msn innan man går till jobbet o få dagens uppdatering. det gör mig så glad innan jag ska till jobbet! :) underbart. så nu så går det mesta fort.
sen om allt annat är åt skogen är en annan visa - men jag har inte samma livssyn som för ett år sen längre, så jag klarar mig .. alltid! :) :)
älskar min familj o mina vänner.
des o elina <3
tisdag, oktober 6
När man vet att man lever.
När jag vet att jag lever så har jag fullt upp att hinna med allt jag planerat. Jag har tusen saker att göra - helst samtidigt och jag tycker vad som helst är roligt.
T o m att betala en räkning kan vara kul när jag känner att jag lever. Bara känslan av att ha kommit en liten bit på vägen till att bli klar med dagens planerade aktiviteter är en tillfredställelse som få saker kan inbringa. Då brukar jag le för mig själv o tänka: Fy fan vad du är bra idag, Stephanie. Och jäklar i mig - då är jag bra. T o m för en räknings skull ...
Men just nu så känner jag inte att jag lever på samma sätt - jag önskar att jag hade en briljon saker att göra klart, massor av möten, då helst arbetsintervjuver, att hinna med, flera fika att avverka med vänner o bekanta! Men just nu är det rätt tomt där som sagt - och det känns väldigt jobbigt.
Jag är nog rätt lik far min på den punkten - jag vill alltid ha nåt att göra och har väldigt lätt att bli rastlös. Han är dock lite värre på den punkten - för när han inte har nåt att göra så blir han inte bara rastlös utan RASTLÖS och då blir man fullkomligt galen på honom. Och får sparka ut honom och tvätta bilen för att inte hela huset ska rasa samman! Han är egentlgien motsatsen till mamma som har lätt för att slappna av och bara ta det lugnt i soffan. Hon har inget behov av att ständigt vara på G med tusen nya projekt. De kompenserar varann rätt bra dem två - och av den kompensationen så kom jag. En blandning av dem två - jag kan under långa perioder av mitt liv inte sitta still för fem minuter och hatar att ha tråkigt framför TVn. Det känns som slöseri med min tid. Medan jag i andra perioder fullkomligt hatar att stressa och älskar att ligga i soffan och inte göra någonting. Och ofta så kommer de, logiskt nog, efter varandra. När jag haft en riktigt stressig period och avverkat alla planerade grejer brukar jag bli fullkomligt utmattad och då passar TV-soffan kanon.
Hur som helst - så ungefär en vecka efter jag kom hem från New York så var allt kanon. Jag hade något planerat och massor av saker att ta tag i varje dag och jag var i mitt essä. Men nu så är det liksom lugnt - inget känns riktigt kul.
Jag insåg det när jag var ute och gick idag - att jag är så beroende av att ha saker för mig för att fungera och må bra. Men jag insåg också att det är upp till mig att sätta mina egna järn i elden, och att komma tillbaka till Svergie känns som ett steg i rätt riktning. Även om det kan kännas som ett steg bakåt , så har jag faktiskt levt, bott och arbetat i USA i ett helt år. Jag har skapat mig ett liv, med nya vänner och familj alldeles ensam på ett nytt språk alldeles själv. Jag har utvecklat mig själv på sätt som jag alltid drömt om och beundrat andra för att våga göra.Och jag är väldigt stolt över mig själv - och nu känner jag att jag bara kan komma längre än hit. Så att komma tillbaka till Nässjö är inget steg tillbaka, det är egentlgien bara ett tecken på att jag kan bocka av ytterligare en planerad aktivitet. Nu väntar mina nya planerade aktiviteter och dem är det bara jag själv som kan bocka av!
Det känns som att den planeringen är ganska så klar framför mig nu och det känns som att jag vet vart jag är påväg. Jag har nu bestämt att se på mitt liv som en dag fylld med aktiviteter - saker att avverka, viktiga saker att göra klart, platser att uppleva, utbildningar att avsluta och företag att starta! Och varje aktivitet i mitt liv är ett litet projekt i sig - och jag är glad att jag funnit den insikten. Nu behöver jag ju aldrig bli uttråkad igen!
Nästa - fortsätta med mit Scrapbook-album från USA!
peace på den.
Ps. Desirée Johansson och Elina Engström är mer saknade än de någonsin kan förstå! Ni gör mig alltid levande <3
T o m att betala en räkning kan vara kul när jag känner att jag lever. Bara känslan av att ha kommit en liten bit på vägen till att bli klar med dagens planerade aktiviteter är en tillfredställelse som få saker kan inbringa. Då brukar jag le för mig själv o tänka: Fy fan vad du är bra idag, Stephanie. Och jäklar i mig - då är jag bra. T o m för en räknings skull ...
Men just nu så känner jag inte att jag lever på samma sätt - jag önskar att jag hade en briljon saker att göra klart, massor av möten, då helst arbetsintervjuver, att hinna med, flera fika att avverka med vänner o bekanta! Men just nu är det rätt tomt där som sagt - och det känns väldigt jobbigt.
Jag är nog rätt lik far min på den punkten - jag vill alltid ha nåt att göra och har väldigt lätt att bli rastlös. Han är dock lite värre på den punkten - för när han inte har nåt att göra så blir han inte bara rastlös utan RASTLÖS och då blir man fullkomligt galen på honom. Och får sparka ut honom och tvätta bilen för att inte hela huset ska rasa samman! Han är egentlgien motsatsen till mamma som har lätt för att slappna av och bara ta det lugnt i soffan. Hon har inget behov av att ständigt vara på G med tusen nya projekt. De kompenserar varann rätt bra dem två - och av den kompensationen så kom jag. En blandning av dem två - jag kan under långa perioder av mitt liv inte sitta still för fem minuter och hatar att ha tråkigt framför TVn. Det känns som slöseri med min tid. Medan jag i andra perioder fullkomligt hatar att stressa och älskar att ligga i soffan och inte göra någonting. Och ofta så kommer de, logiskt nog, efter varandra. När jag haft en riktigt stressig period och avverkat alla planerade grejer brukar jag bli fullkomligt utmattad och då passar TV-soffan kanon.
Hur som helst - så ungefär en vecka efter jag kom hem från New York så var allt kanon. Jag hade något planerat och massor av saker att ta tag i varje dag och jag var i mitt essä. Men nu så är det liksom lugnt - inget känns riktigt kul.
Jag insåg det när jag var ute och gick idag - att jag är så beroende av att ha saker för mig för att fungera och må bra. Men jag insåg också att det är upp till mig att sätta mina egna järn i elden, och att komma tillbaka till Svergie känns som ett steg i rätt riktning. Även om det kan kännas som ett steg bakåt , så har jag faktiskt levt, bott och arbetat i USA i ett helt år. Jag har skapat mig ett liv, med nya vänner och familj alldeles ensam på ett nytt språk alldeles själv. Jag har utvecklat mig själv på sätt som jag alltid drömt om och beundrat andra för att våga göra.Och jag är väldigt stolt över mig själv - och nu känner jag att jag bara kan komma längre än hit. Så att komma tillbaka till Nässjö är inget steg tillbaka, det är egentlgien bara ett tecken på att jag kan bocka av ytterligare en planerad aktivitet. Nu väntar mina nya planerade aktiviteter och dem är det bara jag själv som kan bocka av!
Det känns som att den planeringen är ganska så klar framför mig nu och det känns som att jag vet vart jag är påväg. Jag har nu bestämt att se på mitt liv som en dag fylld med aktiviteter - saker att avverka, viktiga saker att göra klart, platser att uppleva, utbildningar att avsluta och företag att starta! Och varje aktivitet i mitt liv är ett litet projekt i sig - och jag är glad att jag funnit den insikten. Nu behöver jag ju aldrig bli uttråkad igen!
Nästa - fortsätta med mit Scrapbook-album från USA!
peace på den.
Ps. Desirée Johansson och Elina Engström är mer saknade än de någonsin kan förstå! Ni gör mig alltid levande <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
