När man vet att man lever.

När jag vet att jag lever så har jag fullt upp att hinna med allt jag planerat. Jag har tusen saker att göra - helst samtidigt och jag tycker vad som helst är roligt.
T o m att betala en räkning kan vara kul när jag känner att jag lever. Bara känslan av att ha kommit en liten bit på vägen till att bli klar med dagens planerade aktiviteter är en tillfredställelse som få saker kan inbringa. Då brukar jag le för mig själv o tänka: Fy fan vad du är bra idag, Stephanie. Och jäklar i mig - då är jag bra. T o m för en räknings skull ...

Men just nu så känner jag inte att jag lever på samma sätt - jag önskar att jag hade en briljon saker att göra klart, massor av möten, då helst arbetsintervjuver, att hinna med, flera fika att avverka med vänner o bekanta! Men just nu är det rätt tomt där som sagt - och det känns väldigt jobbigt.
Jag är nog rätt lik far min på den punkten - jag vill alltid ha nåt att göra och har väldigt lätt att bli rastlös. Han är dock lite värre på den punkten - för när han inte har nåt att göra så blir han inte bara rastlös utan RASTLÖS och då blir man fullkomligt galen på honom. Och får sparka ut honom och tvätta bilen för att inte hela huset ska rasa samman! Han är egentlgien motsatsen till mamma som har lätt för att slappna av och bara ta det lugnt i soffan. Hon har inget behov av att ständigt vara på G med tusen nya projekt. De kompenserar varann rätt bra dem två - och av den kompensationen så kom jag. En blandning av dem två - jag kan under långa perioder av mitt liv inte sitta still för fem minuter och hatar att ha tråkigt framför TVn. Det känns som slöseri med min tid. Medan jag i andra perioder fullkomligt hatar att stressa och älskar att ligga i soffan och inte göra någonting. Och ofta så kommer de, logiskt nog, efter varandra. När jag haft en riktigt stressig period och avverkat alla planerade grejer brukar jag bli fullkomligt utmattad och då passar TV-soffan kanon.

Hur som helst - så ungefär en vecka efter jag kom hem från New York så var allt kanon. Jag hade något planerat och massor av saker att ta tag i varje dag och jag var i mitt essä. Men nu så är det liksom lugnt - inget känns riktigt kul.
Jag insåg det när jag var ute och gick idag - att jag är så beroende av att ha saker för mig för att fungera och må bra. Men jag insåg också att det är upp till mig att sätta mina egna järn i elden, och att komma tillbaka till Svergie känns som ett steg i rätt riktning. Även om det kan kännas som ett steg bakåt , så har jag faktiskt levt, bott och arbetat i USA i ett helt år. Jag har skapat mig ett liv, med nya vänner och familj alldeles ensam på ett nytt språk alldeles själv. Jag har utvecklat mig själv på sätt som jag alltid drömt om och beundrat andra för att våga göra.Och jag är väldigt stolt över mig själv - och nu känner jag att jag bara kan komma längre än hit. Så att komma tillbaka till Nässjö är inget steg tillbaka, det är egentlgien bara ett tecken på att jag kan bocka av ytterligare en planerad aktivitet. Nu väntar mina nya planerade aktiviteter och dem är det bara jag själv som kan bocka av!

Det känns som att den planeringen är ganska så klar framför mig nu och det känns som att jag vet vart jag är påväg. Jag har nu bestämt att se på mitt liv som en dag fylld med aktiviteter - saker att avverka, viktiga saker att göra klart, platser att uppleva, utbildningar att avsluta och företag att starta! Och varje aktivitet i mitt liv är ett litet projekt i sig - och jag är glad att jag funnit den insikten. Nu behöver jag ju aldrig bli uttråkad igen!

Nästa - fortsätta med mit Scrapbook-album från USA!

peace på den.
Ps. Desirée Johansson och Elina Engström är mer saknade än de någonsin kan förstå! Ni gör mig alltid levande <3