Vad ska man saga? Utekvallar i NYC ar verkligen inte min grej - varfor, varfor o ater varfor blir varenda planerad utgang till ett stort kaos nar jag ar med?!
Det ar inte kul for fem ore o som jag sa till Emma nar hon var har for ett par veckor sen, sa ar dte bara att rakna med att dte blir fullkomligt misslyckat nar jag ar med ut sa hon far inte forvanta sig nagot stort!
Och precis som jag forutspadde sa hande foljande den helgen: Fredagen bjod pa en bruten ta hemma i New Rochelle pga storm o 5 liter vin o lordagen pa en konstig snefylla som ledde till en hyfsat lang power-nap mot en hogtalare pa Mr West. That's just great! Gardagens bravader var av en annan typ dock, tarar o brak o vantan. Vantan. Vantan.
Jag hade en valdigt mystisk kansla i kroppen under kvallen. Det kandes som att jag sag mig sjalv utifran. Som att kroppen stangt av sig. Klockan var 6.30 nar vi kom hem i morse, o jag som hade vatt kissenodig hela kvallen kande inget, jag var inte ett dugg hungrig, jag var inte ett dugg trott trots att jag inte sovit nagot under kvallens vantan, jag var inte ett dugg full. Jag sag allt jag gjorde i slow motion o inget verkade logiskt. Jag var bara valdigt numb. Off. Avstangd.
Varfor reagerar kroppen sa? Och pa vad reagerar kroppen sa? Min teori ar att det ar sa mycket kanslomassiga stormar just nu. Jag ska hem snart, o som Elina sa igar sa behover man mental forberedelse i manader innan man ska hem. Och den har jag inte agnat mig at for fem ore. Jag har skjutit detta framfor mig sen den dagen jag landade i New York. Och nu ar det snart dags att lamna Des o Elina, att lamna min alskade underbara vardfamilj o att lamna denna fantastiska stad New York City. Yes, off ar ratt ord.
Idag ska jag in o njuta av storstads-pulsen med Des o Elina <3
peace pa den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar